Idag började dagen väldigt dåligt. Hade ställt klockan för att jag skulle gå upp och gå 1 timme inann jobb. Vaknade dock innan klockan ringde men kände inte alls för att gå ut och gå. När jag är ute och går tänker jag på oss. Men det får mig att tänka positivt jag får någon sort styrka av att gå med hög musik och bara tänka på att du inte värd mig. Jag är värd så mycket bättre. Men i morse ville jag inte tänka så. Jag saknade dig .. Gjorde ont i mitt hjärta när jag tänke tillbaka på alla minnen som vi upplevt tillsammans. Tiderna i Beddinge, vår bal, alla de underbara namnen du kallade mig. Jag var din gumma, din bubbsi, så som det alltid skulle vara. Det är svårt för mig att inse att jag inte är nummer 1 längre. Någon annan tjej ska vara nummer 1 för dig. Din familj kallar mig för deras dotter. Någon annan ska få vara deras "dotter"! Det är dom som gör så jävla ont. Jag saknar din familj så jävla mycket. den tryggheten jag fick där, dom behandlade en som man vore en prinsessa. Alla släktkalas, alla fina människor.. som jag nu tyvärr får släppa taget om. Det gör så ont, ingen kan ens förstå om ni inte själv varit i samma sitts. Jag somnade om och då drömmde jag om dig. Jag drömde om att jag fick känna din varma kropp emot min, när jag vaknade och insåg att min dröm inte var verkligehet kunde jag inte stoppa mig själv och tårarna började rinna ner från mina kinder. Jag blir så arg på mig själv att jag kan tillåta mig själv gråta över dig. Det du gjort är inte acceptabelt och jag måste förstå det. Jag måste förstå och ta in det min vänner säger till mig .. Jag är värd mer. Men det enda jag ser i min framtid är att du är pappa till mna barn och att dom har världens bästa farmor och farfar. Men dina föräldrar ska inte bli farmor och farfar till mina barn.. utan till någon annans, till någon anna som är nummer 1 för dig. Gråter sitter i halsen när jag skriver detta och jag vill egentligen bara ringa dig, ringa och höra din röst. Höra dig säga "Heeeeejj bubbsi-gumman" med din bebisröst som du burkade använda. Det gör så ont .. 6 år. Men de 6 åren har vi fått uppleva mycket tillsammans. Men allt kommer påminna om dig, och jag kommer att jämföra allt med dig. Men nu ska jag vara stark, Jag måste! Jag måste för mitt eget bästa. 8 veckor och 2 dagar har gått nu och jag kan fortfarande inte fatta. Du lever i din bubbla nu och du har det jätte bra. Du har sagt till mig att du har det bra nu, och att du inte tänker på mig. Men bra, skönt för dig! Själv så gör det inte en minut förrens jag tänker på dig, och oss. Varför ska jag lägga ner energi och tänka på oss när du inte ens skänker mig en tanke? Jag är rädd att bry mig för mycket, för jag är rädd att bli sårad när jag får veta att du inte bry dig alls. Hoppas du blir lycklig med det du nu håller på med och att du mår jävligt bra att du sårat mig så fruktansvärt mycket.