Jag är en tänkare. Jag tänker och grubblar på allting. Saker som inte ens går att grubbla över grubblar jag över. Miljontals tankar springer runt i mitt huvud och stjäler energin från mig. Det är så mycket som jag vill och jag vill att det ska hända dirket, gärna nu. Jag tänker på saker som jag inte ens kan påverka. Kan inte dessa jäkla energitjuvar bara försvinna. Varför kan jag inte bara låta min energi gå till saker som jag kan påverka och som gör mig glad. Ikväll fick jag verkligen en panik attack. Jag trodde helt allvarligt att det skulle hända mig något eller någon i min närhet. Fick ett tryck över bröstet och jätte svårt får att andas. VAFAN!
Stick.
Gustav är bara och tränar men jag vill att han ska komma hem nu. Har räknat ner minuterna sen han var borta. Vad är det för fel på mig? Han är bara borta 1 timme. Mamma sa till mig att sätta på en film och bara koppla av och längta till Thailand. Men jag kan inte. Så fort jag satt mig så kommer jag på tusen saker att göra och tänka över. Detta kanske är normalt ?
- Nä det är inte normalt.
Ibland är det skönt att få ventilera lite. Pratade precis med mamma och snart ringer Nathalie mig.
Från och med nu ska jag sluta tänka på saker som en går att påverka. Jag har typ världens sämsta minne. Eller nä jag har världens bästa minne men det är inte så långt.
Är typ alltid orolig att jag ska ha glömt något, att jag ska ha bestämt något med någon för att sedan göra personen i fråga besviken för att jag glömt. Jag är en yrpanna enda in i benmärgen. Som tur är vet mina vänner det och har förhoppningsvis överseende med att få påminna mig tjugotusen gånger om saker och ting.
I Thailand ska jag samla kraft och ork. Alla negativa tankar ska jag sätta på en tuktuk och be dom köra rakt åt helskotta!
NU ska jag koppla av (läs försöka) och längta efter att snart få ligga i min sambos varma famn.
Jag startade denna bloggen med ett syfte för nästan 2 år sedan och det var att jag skulle få skriva av mig när jag mådde som sämst. Jag vill egentligen bara skrika högt och rakt ut. Sparka med benen och falla ihop på golvet i gråt. Jag gjorde inte det, jag höll mig stark. Fast när jag var själv då kunde tårtorna flöda bäst fan dom ville men utåt, då var jag stark. Tack vare alla min fina vänner och familj som peppade mig så är jag nog idag världens lyckligare människa. Men då var paniken då av att inte ha kontrollen, kontrollen över mitt liv. I början av mitt bloggskrivande här i denna blogg så var jag väldigt öppen med vad jag kände och hur jag mådde. Jag skrev precis det som föll mig in och efteråt kändes det så attans bra. Som om stenen lättat från bröstkorgen.
Jag gick tillbaka och läste lite och blev chockad av hur mycket jag ändå delade med mig av mina känslor. Jag är inte en person som öppnar mig så mycket. Mina närmsta vänner öppnar jag mig för, min familj och min pojkvän. Annars försöker jag alltid lägga på en "fasad", ingen ska få se att jag är ledsen.
Då hade jag inte så många läsare. Det var mina föräldrar och min Nathalie som läste. Men med tiden har bloggen ändrat och jag skriver mer om min vardag osv och här har trillat in så många besökare. Mina känslor stannar mycket inom mig och jag har inte lika lätt för att dela med mig. Ibland hade det varit roligt att veta vem det är som läser min blogg. Lägg en kommentar i kommentarsfältet eller något. Jag hade blivit glad.
Men rädslan att dela med mig för mycket är väl att ni är det så många som får veta, många som läser. Jag tänker efter innan jag skriver för att det inte ska bli fel någonstans.
Men vet ni vad, detta är mitt bollplank där jag får sparka hur mycket boll jag vill.
Jag tycker fortfarande att de är helt underbart hur mitt liv kunde vända från det jag ansågs som sämsta liv då, till det absolut bästa nu. Jag bor med världens fantastiskaste människa. Kärleken till honom är helt obeskrivlig. Det går inte att förklara. Denna kärleken, är riktig kärlek. Kärlek som jag aldrig kännt för. Efter mer än 1 år tillsammans pirrar det fortfarande i magen när jag är med honom. Är inte det helt fantastiskt? Vi är så lika. Det är du och jag, vi två. Min sambo är även min bästa kompis. Tryggheten hos dig får mig att bli lugn. Närheten av dig får mig att bli trygg. Tanken av att jag är din får mig att bli världens lyckligaste människa.
Ibland kommer man in i en dipp i livet. Man är sur, vrång, ledsen, glad, ledsen igen, lite sur osv. Den senaste tiden har jag varit en Björn som gått i ide. Verkligen totalt! Ingeting är roligt och man vill bara ligga i soffan eller sängen hela dagen. Bästa av allt är om man får se sorliga filmer på det och få en anledning att fälla en liten tår. Men nu har jag ruskat om mig själv och sagt att jag ska komma tillbaka till civilisationen och börja höra av mig till mina vänner igen, vilket jag varit ganska dålig på den senaste tiden. Ni som vet, ni vet varför. Tyvärr blir det så när man har hundra tankar som krigar mot varandra i huvudet och ett jobb som pendlar mellan morgon och kvällspass hela tiden. Jag har även lovat mig själv och andra att träna. Men har jag gjort det? -nej! Så nu ska jag skärpa mig med det också.
Ibland känner jag bara frustration. Man vill så mycket men det går inte som man vill. Någon man hoppas på går inte vägen och det gör en så gaaalen. Vill bara knacka lite på ditt huvud och få veta hur du tänker kring allt detta. Tror dock inte jag kommer få några bra svar med en knackning men det är en början. Gav, unge. Vad händer? Kokar. Nu ska jag sova. Godnatt!
Ska börja ta upp det här med bloggandet igen. Känns skönt att skriva av sig! Kommer bli ganska blandat här men det är mina känslor som får styra över vad det blir. Och så får det blir!
Denna veckan har varit bra. Jag har varit glad! Har träffat fina människor som ger mig så mycket, som får mig att le. Jag könner mig starkare nu och snart har alla pusselbitar fallit på plats och jag kan verkligen börja mitt nya liv som jag ser fram emot. Jag ska flytta till en lägenhet som blir min, bara min. Jag ska bo själv i en liten två. Det känns så bra! Ett hus är lite stort för mig och jag trivs inte även om jag hade velat. Men set fungerar inte! Flyttat om 3 veckor och kan inte mer än längta.
I torsdags blev jag bjuden på mat hos Simon, och på kvällen blev det mys hemma hos Jenny med henne och Caroline. Mycket trevligt! Igår hade vi mega mys hemma hos mig jag och mina fina vänner. Det blev gotte, Eva&Adam och handboll. Är så himla glad för att jag har världens finaste vänner. Ikväll ska jag festa med Nathalie. Hoppas kvällen blir lyckad!
Annars går det bra med min träning och det är så jäkla kul. Älskar att träna. Speciellt när man ser skillnad. Tänkte att jag skulle göra en sån mätning på gymmet där man det hur mycket muskler och kroppsfet man har. Bryr mig egentligen inte speciellt mycket om det vill bara kunna vara nöjd med mig själv. Men tänkte göra det om några månader igen och då ser man ju om det hänt något förändring.
Och sist till det öppna såret i mitt hjärta. Det börjar läka så smått men det går sakta. 3 månader nu och jag börjar tänka i andra banor. Jag börjar känna att det är ganska skönt att bara själv. Ja förutom just i denna stund för nu har jag panik och hatar att ligga i soffan själv och försöka hitta något att göra. Meeeen jag vet att jag klarar mig och är så fruktansvärt tacksam för alla människor som gör så mycket för mig, över dom som jag inte känner har gjort saker för mig som jag är så himla tacksam för. Sanningen kommer alltid fram och det har jag sagt hela tiden. Ju mer jag får vet ju lättare kommer det gå för mig.
Nu ska jag försöka tvinga upp Jimmy så vi kan åka till Malmö och shoppa. Är dock fint väder så stranden hade varit nice. Men länge sen jag var i Malmö! Synes och sånt. Haay!
I just want to cry, but the only thing I can do is laugh.
Som man tagit en kniv och stuckit in i mitt hjärta. Inte en gång, inte två, utan flera gången. Trycket över brösten och klumpen i magen och gråten i halsen. Ensamheten tränger sig på och paniken kommer ikapp en. Vill bara gråta, men var är tårarna? Vill vakna ut denna mardröm. Vet att jag borde stålsätta mig själv och rycka upp mig. Men var börjar man och hur? Livet går trots allt vidare även fast man vill eller inte. Den man en gång kände är borta med vinden. Imorgon är en bra dag. En dag jag kommer att omges av fina människor som jag älskar, en dag med mycket skoj. En dag jag bara vill kunna tänka på mig själv och lägga ner energi på de människor som verkligen bryr sig och älskar mig. Inte ha någon energitjuv som tar min energi till negativa tanker, ilska och svek. Ikväll ska min lillebror sova hos mig och jag bara längtar tills jag ska köra och hämta honom. Min lillebror gör mig glad, jag älskar min lillebror.
Idag började dagen väldigt dåligt. Hade ställt klockan för att jag skulle gå upp och gå 1 timme inann jobb. Vaknade dock innan klockan ringde men kände inte alls för att gå ut och gå. När jag är ute och går tänker jag på oss. Men det får mig att tänka positivt jag får någon sort styrka av att gå med hög musik och bara tänka på att du inte värd mig. Jag är värd så mycket bättre. Men i morse ville jag inte tänka så. Jag saknade dig .. Gjorde ont i mitt hjärta när jag tänke tillbaka på alla minnen som vi upplevt tillsammans. Tiderna i Beddinge, vår bal, alla de underbara namnen du kallade mig. Jag var din gumma, din bubbsi, så som det alltid skulle vara. Det är svårt för mig att inse att jag inte är nummer 1 längre. Någon annan tjej ska vara nummer 1 för dig. Din familj kallar mig för deras dotter. Någon annan ska få vara deras "dotter"! Det är dom som gör så jävla ont. Jag saknar din familj så jävla mycket. den tryggheten jag fick där, dom behandlade en som man vore en prinsessa. Alla släktkalas, alla fina människor.. som jag nu tyvärr får släppa taget om. Det gör så ont, ingen kan ens förstå om ni inte själv varit i samma sitts. Jag somnade om och då drömmde jag om dig. Jag drömde om att jag fick känna din varma kropp emot min, när jag vaknade och insåg att min dröm inte var verkligehet kunde jag inte stoppa mig själv och tårarna började rinna ner från mina kinder. Jag blir så arg på mig själv att jag kan tillåta mig själv gråta över dig. Det du gjort är inte acceptabelt och jag måste förstå det. Jag måste förstå och ta in det min vänner säger till mig .. Jag är värd mer. Men det enda jag ser i min framtid är att du är pappa till mna barn och att dom har världens bästa farmor och farfar. Men dina föräldrar ska inte bli farmor och farfar till mina barn.. utan till någon annans, till någon anna som är nummer 1 för dig. Gråter sitter i halsen när jag skriver detta och jag vill egentligen bara ringa dig, ringa och höra din röst. Höra dig säga "Heeeeejj bubbsi-gumman" med din bebisröst som du burkade använda. Det gör så ont .. 6 år. Men de 6 åren har vi fått uppleva mycket tillsammans. Men allt kommer påminna om dig, och jag kommer att jämföra allt med dig. Men nu ska jag vara stark, Jag måste! Jag måste för mitt eget bästa. 8 veckor och 2 dagar har gått nu och jag kan fortfarande inte fatta. Du lever i din bubbla nu och du har det jätte bra. Du har sagt till mig att du har det bra nu, och att du inte tänker på mig. Men bra, skönt för dig! Själv så gör det inte en minut förrens jag tänker på dig, och oss. Varför ska jag lägga ner energi och tänka på oss när du inte ens skänker mig en tanke? Jag är rädd att bry mig för mycket, för jag är rädd att bli sårad när jag får veta att du inte bry dig alls. Hoppas du blir lycklig med det du nu håller på med och att du mår jävligt bra att du sårat mig så fruktansvärt mycket.
"Revange? Naaah, I´m too lazy. I´m just gonna sit here and let karma mess you up"
It´s amazing how stupid you can be when you´re in love.
Det är skrämade hur en person som man känt nästan halva sitt liv kan förändras så fruktanvärt mycket över bara en dag. Du är inte den jag trodde du var! Sanningen kommer fram till slut. Även ifall jag vet att det kommer göra så ont att höra det. Men det sjuka är ändå att jag har drömt om detta flera gånger. Jag har drömt om att detta skulle hända och att jag skulle bli såhär sårad en dag. När jag haft mina drömmar har jag vaknar av panik eller av att jag gråtit. Du har kramat om mig och sagt att allt var okej och att det bara var en dröm. Somnade då om i din famn och visste att "Nahh, det som hände i min dröm, det kommer aldrig hända i verkligenheten för jag har världens finaste pojkvän" Trodde jag ja. Fyfan säger jag bara. När jag pratat med mina vänner så inser jag vad jag har levt i. Det är inte okej att dras till andra tjejer när man har flickvän, men du fick mig till att tro att det var okej. Det gick så långt att jag till och med tyckte det var okej att en tjej sov hos oss när jag var bortrest bara för att hon inte kunde komma hem. Du har manipulerat mig så fruktansvärt mycket att jag blir rädd för mig själv nu när jag tänker tillbaka. Varje gång jag blivit sur på dig på saker som du har gjort fel, har alltid slutat med att det är jag som ber om ursäkt. Men för vad? Det är ju du som gjort fel. Det känns som jag bett ursäkt för min existens.. Men du har alltid vänt på det och fått mig att få dåligt samvete när det är du som borde ha det, eftersom du gjort fel. Du har vetat att du haft mig runt lillfingret och därför kunnat bete dig hur du vill, för du har vetat att jag aldrig skulle göra något för att såra dig, för jag har så rädd att förlora dig.. Lillfingret kan du stoppa upp någonstans. För från och med nu, nu är det fan slut! Jag är värd mycket bättre, och jag vet inte vad jag skulle gjort utan alla mina finna vänner som finns för mig. Det är i sånna här situationer som man även får reda på vem som är ens riktiga vänner, och det har jag verkligen insett nu. Jag skulle vilja ge Mimmi, Nathalie, Olivia, Jimmy, Emmie, Ida, Johanna och Sara den största kramen i hela världen! Ni är guldvärda. Jag älskar er.
